Det är söndagsmorgon på tunnelbanan i Paris.
En äldre fransman stannar förvånat upp. Tar ett par nyfikna steg. Går glatt ett varv runt vår finklädda familj. Han söker vår ögonkontakt medan han hela tiden ler. Han säger ingenting, men man kan tydligt läsa hans godhet och kärlek i det stora ärliga leendet, som han så innerligt delar med sig av.
Hela vår familj lyser upp, var och en besvarar hans glädje med ett genuint leende, skratt brister ut och överröstar tåget som närmar sig perrongen. Vi stiger ombord och där skiljs vårt korta möte åt. Men minnet av honom stannar för alltid.
"Ett leende kostar ingenting, men ger mycket. Det berikar de som mottar det utan att göra givaren fattig. Det tar bara ett ögonblick, men ibland varar dess minne för evigt. Ingen är så rik och mäktig att han kan klara sig utan det och ingen är så fattig att han inte kan bli rik på det. Ett leende skapar lycka i ett hem, fostrar god vilja inom affärer och är vänskapens lösenord. Det ger vila till den trötte, glädje till den nedstämde, solsken till den ledsna och det är naturens bästa medicin för problem. Det kan inte köpas, tiggas till, lånas eller stjälas för det har inget värde om det inte ges bort. Vissa människor är för trötta för att ge dig ett leende. Ge dem ett av dina, eftersom ingen behöver ett leende så mycket som den som inga mer har att ge." (okänd)
Spara inte på era leenden, mina fina, ge bort dem generöst och gladeligen. Tack att ni finns! ♥
