får jag presentera...

... min nya amerikanska vän. Kitchen Aid. 

För några veckor sedan tog min man den hem till oss i hopp i att den pretentiösa pastellfärgade saken uppfyller alla mina köksdrömmar och inspirerar mig till nya okända höjder inom matlagning. Den behövdes i vårt kök, som en räddare i nöden och även jag hoppades på min omedelbara förvandling till en kockproffs, tro mig... Men. Det är inte alla bekantskaper, som utvecklas till en god vänskap och särskilt inte på ett klick. Ibland tar det lång tid att komma nära, må jag säga...

Här är vår historia.

Från början såg jag den mest som en häftig, trendig och matchande med kökstapeter inredningsdetalj. Jag längtade otåligt att få äga den och pryda med den vår tomma köksbänk. Mycket ytligt, jag vet. Men med dagarna svischande förbi, växte det fram en ny spännande önskan hos mig om att faktiskt börja baka på riktigt. Jag kände doften av nybakat bröd i mitt hem och jag föreställde hur jag skulle servera hemgjorda kakor av olika slag, exotiska bakelser och andetagande tårtor. Alla som idag känner mig skulle tystna i förvånad och beundran :/ Med denna bild fascinerades jag själv av mitt nya jag, ja, med tillfredsställelse och pirrande glädje väntade jag på det stora magiska ögonblicket, då vår vänskap skulle förändra allt.

Idag är Kitchen Aid bosatt i mitt fina kök. Den pryder smakfullt köksbänken och matchar perfekt med de turkosa tapeterna. Jag smiter förbi den. Låtsas som om att jag inte känner igen den, verkar upptagen och undviker all ögonkontakt. 

Är jag inte redo? Är jag för blygsam att komma nära andras skönhet? :/ Är det perfekta köksredskapet inte av min rang? Är jag lat, feg eller är rädd för förändringar? Är jag bara för ytliga bekantskaper? Är jag en perfektionist som klarar inte av att misslyckas?
Hur som helst, det tar tid att komma nära min Kitchen Aid, men fin är den minsann!