kärlekens språk

Jag tar en nyckel och låser in mig själv i min dotters rum. Jag bojkottar. Jag stänger av mig själv från omvärlden för en stund. Jag vill varken prata, höra eller se någon. Jag måste få rum för mina egna känslor och tankar just nu.
Jag har en bok framför mig. En mycket klok bok. "Kärlekens fem språk" av Gary Chapman.
Hjälp mig, käre Herr Chapman, att hitta tillbaka till mitt hjärta, till min förmåga att älska.  En sak vet jag och den är uppenbar- jag vägrar att älska. Mig själv, framför allt.
Nu tänker jag avslöja  en sak om mig själv, som jag kommer säkert att ångra i morgon bitti.
Jag är en omogen, envis, dumdristig, egoistisk och bitchig kvinna!  Sådan har jag alltid varit... mer eller mindre. Jag testar var gränsen går med den kärlek, som vissa påstår att de har för mig. Som en trotsig tonårig förvandlar jag livet för mig och den som älskar mig till ett dramatiskt spektakel i tre oändliga akter. Patetiskt, eller hur?
Jag vet exakt var mitt sjuka beteende kommer ifrån, men det lämnar jag för en annan gång, troligtvis för det nästa "catching-ärliga-konfetti-ögonblicket.
Ursäkta mig för det negativa tänkandet, men saken är att jag ärligt tror på att ni kan ta det.
Livet går i perioder. Oftast försöker jag poängtera för er och mig själv det fina och positiva i min vardag, och när jag inte riktigt lyckas med det, struntar jag i att skriva, vilket säkert är mer, än rätt mot er. Samtidigt är jag övertygad om att fånga de "färglösa konfettin" i livet kan också vara meningsfullt och givande.
Nåväl, nu vet ni att jag kan vara en bitchig pina, som förstör andras liv; gömmer sig i ett rum med en klok bok i hopp om att bli botad från sitt märkliga, kärlekslösa och omogna beteende.
Kapitel ett i boken:" Vad händer med kärleken efter bröllopet?". 
Kapitel två:" Håll kärlekstanken välfylld"
Aha, nu börjas den! Den teoretiska kärlekens utveckling!
I morgon kommer jag mötas med en bättre dag, har jag på känn. Tack för att ni har lyssnat...

[source]

Skickat från min iPhone